Samernas natursyn har mycket gemensamt med stigfinneri. Foto: bluorangestudio via Canva.

Det kom ett mail från Olivia på Skiftet om den samiska synen på natur som kommer till uttryck i Svt:s julkalender Snödrömmar.

Jag tycker den natursynen har mycket gemensamt med stigfinneri och har fått tillåtelse att publicera samtalet här för att du också ska kunna reflektera.

Trevlig läsning!

/Bosse

Snödrömmar handlar om samklang med naturen

Årets julkalender (2024) i SVT heter Snödrömmar. Där finns många lärdomar att hämta för både barn och vuxna. Snödrömmar handlar om de två samiska barnen Ristin och Aila, som bor på Gavmofjäll med mamma Maggan och morbror Nils-Anders.

Två personer som lär sig mycket på Gavmofjäll den här julen är Sören och Mat-Olle. De har vuxit upp i södra Sverige och har båda mycket att lära om att leva i samklang med naturen. Och det får de också, från Maggan och Nils-Anders.

Snödrömmar är en samhällsviktig och mycket aktuell berättelse. Men varför då? Olivia från Skiftet har pratat med sin vän Jannie, som är same från Eajra (Idre). Det finns två scener i julkalendern som de båda fastnade för.

Olivia: Morbror Nils-Anders ber björken om lov innan han ska ta ner den. Och när Sören ska hugga en julgran, påminner Maggan honom om att be om lov. Varför gör de det? Och vad menar de egentligen med att be om lov?

Jannie: Vi samer, och många andra urfolk världen över, vet att allt har en själ. Du, jag, djur, växter, träd och stenar. Allt bär på kunskap, syften och viljor. Ibland finns det starkare viljor, som de hos sjöar, älvar, berg och vinden. Där vilar krafter.

Att vara same, är att tänka på ett samiskt vis, röra sig i världen som same. Det viktigaste är att förstå din plats i världen. Du är inte mer betydelsefull än någon annan, och man måste passa sina tankar, så att man inte börjar tro att man är det - bättre och mer viktig än andra.

Att be om lov är en central del i våra liv. När Ristin och Ailas jyöne (morbror) frågar björken om den vill bli ett verktyg, en kniv. Så kan man ibland få svar om att tiden inte är inne, eller att trädet nu växt färdigt och gärna vill hjälpa till och slå följe i ett knivbälte. Om björken samtycker, så varnar man den, och dess själ, med tre knack i stammen. knack, knack, knack. Det ger björkens själ tid att dra sig ned till rötterna.

När Sören ger sig ut på jakt efter en julgran, så kände han aldrig samtycket från granarna eller skogen. Det kan vara så att ingen gran var sugen på att dra sig tillbaks ner i jorden. Eller så hade Sören inte övat tillräckligt på att vänta på granarnas svar.

Det är en konst, det där. som även samer måste öva sig till. Därför börjar vi i ung ålder, då man är närmre fler världar.

"Saker är saker, djur är djur och människor människor"

Olivia: För mig som är uppvuxen i Sveriges mainstreamkultur kan allt detta låta ganska flummigt. Saker är saker, djur är djur, och människor är människor. Så tänker det västerländska samhället och politiken idag.

Det blir förstås mycket enklare då att skövla skog och öppna gruvhål i markerna – när naturen inte har ett eget liv, utan finns till bara som resurs för oss människor att bruka som vi vill.

Ibland är det svårt att föreställa sig att vi alla förr hade en nära relation till träden och markerna runt omkring oss. Sverige och andra länder har ju aktivt suddat ut dessa gamla synsätt. Ni samer har exempelvis fått kämpa mot inte bara fördomar utan rena förbud mot er kultur – att tala samiska, att jojka och att lära ut och utöva er tro och levnadssätt... Det är inte längre förbjudet, men kvar finns många tabun och fördomar.

Ändå är det många unga idag som tar tillbaka sitt kulturarv, och som stolt bär upp jojk och koltar och duodji (sameslöjd). Kanske är det vad Ristin och Aila gör på Gavmofjäll, samtidigt som också Sören och Mat-Olle från Stockholm får ta del av de viktiga synsätten.

Du behöver inte vara same för att söka stigen

Jannie: Jag tänker att grundinstinkten av den världsbild som urfolk har, finns det spår av hos alla mycket unga barn. Barn som har en snuttefilt som är det viktigaste i livet, barn som fäster sig vid en skalbagge, som tappar tid och rum när de klättrar i träden och sover med fotbollen.

Deras omvårdnad vid frön som gror till blommor. Sen när barn lär sig kulturella uttryck så hämmas de instinkterna i er kultur. De får i språket lära sig vad som har värde: liv, men inte saker. I tyskan får dessutom sakerna kön som rangordnar objekt och tillhörighet.

Det är främmande för oss urfolk. Vår samiska kultur manövrerar det med att säga “det där är inte saemien vuekie” – det där är inte på ett samiskt sätt. Som barn förstod jag snabbt att “saemien vuekie” – det var det man skulle uppnå och sträva efter. Det finaste man kunde få tituleras. När man hörde “Hon har saemien vuekie” – då visste man att det var goda människor på rätta stigen i livet. Jyönen har saemien vuekie.

Sören eftersträvar den. Det är fint att se att fler idag söker saemien vuekie. Du behöver inte vara same, för att söka den stigen. Det är en fin stig att leva livet på.

Om du hamstrar har du inte delat med dig

Olivia: Den här stigen du beskriver, är det att värdesätta allt liv? Att inte separera, och att inte rangordna?

Det är inte självklart för alla att det är en politiskt viktig sak att lyssna och ta lärdom av de kulturer som funnits här länge, och som staten Sverige har försökt utradera.

Skiftet är ett nätverk som arbetar med dagsaktuella viktiga politiska frågor – vi vill genomskåda maktmissbruk, vi vill arbeta för en stark klimatpolitik, vi vill verka för ett jämlikt Sverige och en frisk demokrati. Jag tror inte att vi kan nå dit om vi inte är beredda att lyssna på samerna, inspireras av det samiska sättet, och ta till oss lärdomar som många av oss har tappat bort sedan länge.

Jannie: Stigen är mer än så, men den blir mer avancerad ju längre man färdas vid den. För att göra det enkelt så kan man kanske säga att, ja jo- du ska värdesätta allt liv. Men även det som du kanske inte tycker har ett liv. Några fler regler att följa enligt saemien vuekie är

• att inte lämna spår efter sig,
• att dela med sig av det man har till andra,
• att inte ta mer än du behöver- och när du väl tar- lämna alltid en tredjedel!

Hamstring ses som något fult i vår kultur, och att ha mat kvar i frysen efter ett år ses som dåligt skick. Då har man inte delat med sig. Det är lite av stigen. Det är kanske inte en lätt stig, men den leder till hållbarhet och en god känsla i sitt inre.

Olivia: Visst vore det en otrolig förändring både samhälleligt och politiskt ifall det blev norm att be skogen om lov?

Jannie: Tänk – det var egentligen inte så länge sen det var norm i dessa trakter, att be skogen om lov ;)

 Vi hoppas att du har uppskattat vårt samtal om julkalendern och att du fått med dig något matnyttigt. Kanske något du kan ta med dig in i det nya året som närmar sig.

Tack för allt du gör.

Olivia och Jannie, med backning av Skiftet-teamet

Hur tänker du?

Jag tänker att den här respekten för livet, att vi alla är del av samma helhet, är precis vad stigfinneri handlar om. Och älskar uttrycket "stigen blir mer avancerad ju längre man färdas vid den". Precis så upplever jag det.

Och uttrycket "det där är inte saemien vuekie" - man kan lika gärna fråga "Är det där verkligen stigfinnarens väg?"

Vilka tankar får du?

/Bosse